Du rör mig där jag ligger på ditt knä, blundar och drömmer om en framtid med dig.
Du berör mig när du säger att jag är fin och jag smälter framför dina fötter.
Du blir allt för mig när du är så där svårflörtad och speciell, inte som de andra...

Jag känner dig, du är den sanna, den rätta och den enda för mig.
Jag vill ha dig, nu och för all framtid, jag kan inte släppa taget om dig.
Jag behöver dig, utan dig är jag ingenting och kan ej fungera normalt.

Du skrattar åt mig, jag står kvar och förstår ingenting av det du säger.
Du får mig att falla på knä och gråta en skvätt, jag gör ju allt för dig.
Du piskar min rygg när jag ligger ned och våndas över mitt dåliga jag.
Du berättar för mig hur värdelös och intelligensbefriad jag är i dina ögon.
Du stryker min kind samtidigt som jag bönar och ber om förlåtelse över mitt Jag.
Du visar mig repet och hyssjar ned mitt bönande gråt, och du knyter en galge.
Du säger att jag inte är värd detta liv och att jag måste göra dig en tjänst.

Så jag kliver upp på pallen och trär galgen runt min hals medan du ser på mig med ett vargaflin. Min syn är så grumlig av alla tårar att jag får ångest, att jag inte ska ha en klar bild av ditt vackra anlete, att jag ska minnas det vackra och fina som en enda suddig bild. Så jag torkar bort tårarna frenetiskt, och Du det underbara bara ler mot mig och jag bara skriker ut hur ledsen jag är och förlåt, förlåt, förlåt samtidigt som orden kvävs av mitt hulkande. Men du säger ingenting och det bekräftar att jag är oförlåten, så jag tar steget ut samtidigt som jag viskar:

Jag älskar dig...