Jag hänger ut en blå vårjacka på vädring, har ärvt den av min pappa, ville ha den på mig idag, för säkerhets skull, äter jordnötter medan jag väntar, ansar stubben, klipper mig i näsan, torkar av lågskorna. Jag stryker med ena handens fingrar lite salt flott över håret, sköljer pluntan, ställer in den i skåpet igen, kränger på mig jackan, han var liten min pappa, och tar tunnelbanan in till staden. I staden går jag Swedenborgsgatan fram och förbi Södra station och sedan vid Åsögatans slut eller början äter jag vietnamesisk kyckling, lyssnar på lättsamt klinkande musik, smygtittar på smäcker servitris i röd och blåflammande fotsid dräkt, hon är en del av inredningen, den vackraste delen. Jag slickar mig om munnen då jag på menyn läser ordet calvados, den dyrare sorten, den som jag så förknippar med Majorna och Laras bröst, men det var på restaurang Kometen en skrattsalva från Heden jag drack den, efter fiskebullarna, men det får vara, inte idag. Strax innan jag passerat restaurangen Tre Indier möter jag ett sällskap på säkert tjugo personer med varsin karmosinröd ros i handen, en av dem säger, med onödigt välartikulerad röst, till en annan att han sett att han, den andre, hade en låt, en jingel, tänker jag, med i ett program på tv. Inne på Tre Indier sitter bara tre indier, restaurangen har väl inte öppnat än, de plockar ur flera små pastellfärgade skålar koncentrerat tigande med tygsjok lindade om kropparna och med enorm kolsvart behåring, var och en i sitt ansikte. Vid biografen Viktoria tittar jag åt Medis till: jag minns hur jag stod mellan Kvarnen och Gröna Jägaren, som det känns hela åttiotalet, men det var bara vid löning som jag tog taxi till Söder; jag svettades i armhålorna och frös vid fotlederna, visste aldrig hur jag skulle klä mig, slutade alltid på den sistnämda krogen; stirrade där, ni vet som man kan då det känns som man inte finns; stirrade mot en hattbeklädd mycket oaptitlig karl som påstods ha spelat med Hep Stars. Han såg ut som en padda, helt förstörd av åratal på samma krog, vid samma bord. En gång såg jag hur en femhundring dalade från fickan ner på golvet ur en mycket lång man med ett köttaktigt ansikte under ett rakblankt hår; som hade ansiktet först smält och sedan stelnat, ditslaskat mot ramen av hår. Jag kände igen honom från Kloster Pub, hade även sett honom sitta och trycka, risig, askgrå, diande flasköl, på en pizzeria mittemot lärarhögskolan. Ibland såg jag honom köra moped, i snickarbyxor, på Söder och på Kungsholmen, fick för mig att han hade amfetamin i blodet, det var något i hans aura som strålade mer än alkohol. Jag tog upp sedeln och stoppade den i min plånbok när han flyttade på sig någon meter.

Jag går in på Viktoria, köper tvångsmässigt med mig en påse bilar att ätas upp till reklamen, ser Polanskis senaste, med bland annat en femtioårig Jodie Foster och en underbar skådis jag aldrig sett förr, med konstfärdigt knixande gång under en slafsig långrock. Vandrar efteråt Götgatan, Ringvägen, Rosenlundsgatan och Hornsgatan, ömsom flanerande, ömsom raskt, nästan motionerande under bubbelgumsfärgad tandkrämshimmel mot allt svartare kvarterssilhuetter. Sången - silverdropparna - från småfåglarna i Rosenlundstäppan träffar mig som varmt regn. Från restaurang Rosen tittar ett svullet ansikte med fyrkantiga platsglasögonbågar ut på mig, det är ingen fara, jag kan titta tillbaka, därifrån springer ingen efter mig för att jag tittat för länge. Det är bara på västra Götgatan det sitter människor som säckar, med en arm utsträckt, annars glest med folk överhuvudtaget, trots lördagskvällen. En och annan kamphund, några knähundar, ett och annat plötsligt skrik ur ung mans strupe, lite ambulansljud här, polisbil där. Två gånger kommer tiggare fram till mig med orden "snälla, ge en äkta hammarbyare en slant". Det har på sista tiden börjat kännas som marken, fyra eller fem gånger de senaste två tre månaderna, under mina skor glider lite grand åt sidan, sju eller åtta centimeter. De stunderna bör jag ta händerna, vilka blivit allt tyngre, som var de svullna av våld, ur fickorna, låter dem dingla vid låren.

På väg åter från mitt förortscentrum, med pappkassar med frukostmat och basvarorna till första halvan av nästa vecka - en så kallad pappavecka - och svenskt lantchips till kvällens licens-tv (Det vita bandet av Haneke), ser jag hur Venus och Jupiter nu börjat glida ifrån varandra. De kommer inte göra sällskap förrän om tio år igen, då jag är femtioåtta år och mitt barn tjugotre, och min mamma åttiofyra år. Och jag ser månen som en bortklippt nagel, och en sned mun, och jag tänker att - jag svär över min pappas vackert frammejslade gravsten att månen förra gången jag var ute inte var en mun - aldrig att den i min barndom eller i mina ynglingaår var en mun! Då, senast för något år sedan - kanske två tre? - var den mer vertikal. Jaha, men nu är den en österlandets mun, en sagomåne - hur ser det ut om tio år? Med mig. Med mitt barn, med Sverige, med planeten jorden? När jag kommer hem kränger jag av mig jackan, han var liten min pappa, hänger den på en galge, sätter på datorn, vrickar mig ur skorna, ställer matvarorna i kylen och skafferiet, kollar facebook, knappar runt på spotify. Därefter skriver jag det här, men det vill sig inte, det är som att försöka blåsa liv i våt aska. Jag går mellan lägenhetens hörn, pressar i mig chipsen, tänker: vad är de med mig om jag inte kan skriva, vad är jag? Vad är det med mig. Jag slocknar efter en minut in i filmen. Jag vaknar hopvikt i soffan. Jag blåser fem gånger innan jag lyckas släcka ett stearinljus.