Jag minns dig nu och det med glädje. Men det hade varit långt bättre om jag hade glömt dig i tid.

Det var en gång i en fjärran plats. Himmelen var full av rumtidsrevor. Nu och här, då och där, framåt och bakåt, allt i en enda röra.

Så andades jag på dig och du fick liv. Så en suck av dig och tiden tappade sin takt ett tag. Fastän denna suck kom till mig långt senare, som ett minne, vilket mötte sin vita flagga.

Det var som av ett annorledes. Tiden hann tappa sina tänder under det år som gick och inget visade sig vara som förr. Ja, jag tänker det så. Men så, en stund av inspiration, tänder eld med sin livgivande värme.

Fast jag kom inte ihåg att bara stenar kan ropa ut våra namn. Det spelar ingen roll varifrån ropet kommer, bara vi minns att det finns förgätna former (där våra viskningar värmer).

Vi kunde finnas
bara vi mindes detta
då ingenting fanns