Alla har alltid
bett oss två
sakta ner

och vi kanske borde ha stannat och andats

men vi sprang
från deras domar
och dränkte
meningslösheten
med vodkan

tills vi föll
över gräns efter gräns
kraschade rakt ner

hand i hand
och det var blod över allt
men vi var inte rädda för nått
jag hoppade framför bilar
för din skull
och den natten
boxade vi sönder
betongväggar
till ljudet av varandras
vansinnes skrik
cell vid cell
och jag skulle aldrig lämnat din sida då

men vi saktade aldrig ner

vi rökte samvaron rolig
och utan en varning hade
du fallit för mannen i köket
med en spruta i sin arm
och en tår under ögat

jag sprang så fort
att jag inte ens märkte
att du släppt min hand


jag snubblade rakt in
i ett par stabila armar
och insåg aldrig att du
sprang vidare





åh kära vän


du springer alldeles för långt