Fröken Lovisa Lövlager!
Ni må tro jag anat er närvaro,
huru de dåraktigaste drömmar
vidrört dessa oförsonliga väggar.
Här på gården hörs springa
björkarna omkring och berätta
för kossor och getabock sin sägen.
Damen i vitt
utan sorgflor och solglas
döljer i bröstet
sin mörka fiol.
Ert leende är sällan medvetet
men glimra såsom månstoft
från den mystiska tavlan, ända hit ut
till mig i jordeligt hus. Kom,
jag gör Er levande, spelar redan
ett fartyg mitt på sädesfältet!
Strax har Ni låtit begiva oss
djupast under täcket till
den vardagligaste av världar
i ett omvandlat förhållande
till Herran och allt som råder.
/ din måneman






Fröken Lovisa Lövlager!
Fick ej Ert tecken. Sänder sålunda
till Månbäcka, där Ni må emottaga
mitt kort med älskligaste min...?
Ert leende är sällan medvetet
men glimra såsom månstoft
från den sällsamma tavlan, ända hit ut
till mig i jordeligt hus.
Alltsedan Elov gick bort
men lät sin nyfikenhet kvardröja
har jag beprovat hans hattar:
en annorlunda varje natt
emedan samma om dagen, ty
här frodas små ögon i snåren
av en sort så skild från Er.
Ni må tro jag anat er närvaro,
huru de dåraktigaste drömmar
vidrört dessa oförsonliga väggar.
Mer än så, min ängel
töras ej bliva förtäljt
inte ens på orgel, luta och flöjt
emedan husfolket hava skvallrat
för bonden som följa mig i spåren...
/ din måneman