Så märkligt iögonfallande
Just när solen drar undan sina röda strålar
och stryker mig varligt över skuldran
så med ens vet jag
att det är med stjärnögon jag
beskådas
Jupiter och Venus tillsammans
Jag är sedd
med Stjärnögon 
sedd


Benen vill inte bära
Kall kyla tränger genom
huden
och västerhimlen glöder som starkast

Träffas av Jupiter och Venus stjärnpilar 
rakt i mitt friska öga
Förblindar mig 
och tonen De slår an i min bröstkorg
vill inte sluta vibrera

Som släpet efter en aftonklänning
drar solen undan sitt guld nästan obemärkt
Sakta sakta

-

I det plötsliga uppvaknandet stirrar jag 
in i planeternas starka öga
och inser 
att mitt har stirrat sig blint
Att spegla mörker gör ont!
Så vad gör en Solkatt under stjärnors pilar?

Med ett hjärta som värker och ett
öga blint
fortsätter jag i det tysta
längtande
att stava Ditt namn
mödosamt
bokstav för bokstav

Jag försöker förgäves stryka bort smärtan med 
min frusna hand

-

Så märkligt iögonfallande blir mörkret 
efter solens morendo
och jag knäböjer inför den Allseendes Stjärnljus
Så formas hoppet om nåd
och lindring

Men jordens rörelse stannar aldrig upp
trots mina händer.....

Viskar Ditt namn
om och om igen
Men jag vet
mitt hjärtas svar på stjärnstrålen
Det är inte stjärnpilarna
som lämnat 
dödliga sår
Det är Din frånvaro
Din smärtsamma 
tomma 
frånvaro.

Aldrig slutar jag
viska ditt namn.....