Du kan vara världens gulligaste person...
men också världens jävla as..
Alltid när vi är själva är det så himmla bra..
Du förstår mej och jag förstår dej..

Men du försvinner ibland..
In i en värld av mörker..

Då lyssnar du inte längre...
Ditt ljuva skratt byts ut mot vassa kommentarer
och tomma kalla blickar..

Varför blir du så, snälla jag förstår inte..
Är det för att du vill visa upp en kaxig fasad?

Ska jag acceptera att ena stunden duga men sen bara va skit?