Du sitter i ditt rymdskepp. Elov, i din mysigt lysande kabin sitter du. Alldeles ensam bland miljoner knappar, känns livet hemskt skönt. Kanske inte själva ensamheten, men att du kan koncentrera dig helt på uppgiften. Du skriver en bok, tror jag bestämt. Här verkar inte vara någon annan i hela rymden. Din ljusgröna farkost färdas genom all denna svarta tomhet.


Emellertid vet du ju, Elov, att en himla massa varelser håller hus överallt. På sina planeter sitter de och pysslar med intressanta frekvenser, ställer in skärpan på andra planeter. De flesta bor fortfarande i ganska främmande solsystem. Och de har inte direkt blivit mindre främmande sedan man började kunna fara dit. Däremot har universums totala igenkänningsgrad vuxit avsevärt, Elov.


Det har också blivit populärt med privata rymdskepp. Du tycks bara ha valt en tidsperiod när ingen är ute och åker...? Eller så är ditt skepp lika långsamt som en sköldpadda, Elov, så att du inte hinner ifatt någon i första taget...? Fast i så fall är väl deras skepp också som sköldpaddor, emedan de ej hunnit ifatt dig...?


Du har redan blivit gammal, Elov. Din hand håller ihärdigt om den viktigaste spaken, så att inte grundkursen plötsligt skall förändras. På den äldsta monitorn kollar du konstant i ögonvrån: Jadå, apan håller sig kvar i sitt träd, ser ut att aldrig kunna krascha. Du har kommit fram till att du alltid har varit på väg till 2077. Åtminstone sedan du senast föddes...


Och nu är du snart framme! Elov, i radion hejas du på av Fritiof Adolphson och de andra världsomseglarna, inklusive dig själv. Nästa låt blir med ELO som övergår i rent instrumentala exkursioner. I kabinen på tre kvadrat sitter du och avverkar det ofantliga rummet. Universum fortsätter fläck efter fläck, fält efter fält, i all evighet, men avbryts plötsligt av en lukt som kommer in.


Du känner doften av en dörr, Elov, en dörr av trä som du öppnade en gång. Då stod någon intill dig, en gammal person som just givit dig den stora nyckeln. Ni hade plockat ut den från en obskyr källarskrubb. Nyckeln låg bakom böckerna i en hylla som ingen längre letade i. Men den ledde inte ännu längre in, nej Elov. Nyckeln gick till en liten lekstuga som stod mitt ute i den enorma trädgården.


Åter får du lust att landa på en av de ljusgröna planeterna. Det måste vara 2077 nu?! Rymdresan är avklarad, Elov, och du kliver av skeppet. Det känns som ett nytt liv, någon annans liv. Fast du vet att det är ditt eget liv som fortsätter. Någon har just riktat sitt teleskop rakt på dina steg, följer dig mellan bladens skuggor. Det är OK, du får vara ifred i alla fall, för du har lugnet inom dig. Solen blinkar. Du vinkar och ber iakttagaren komma hit från sin satellit.