Jag öppnade dörren och där låg han i en pöl av spyor. Det luktade fränt och jag vände snabbt bort ansiktet vid åsynen av honom. Med den armégröna jackan, bylsigt hängande och med huvan uppdragen över huvudet, såg han ännu bräckligare ut än vanligt. Men han andades fortfarande och jag kände en strimma av hopp. Jag gick längre in i rummet, som var ostädat och stökigt, med nikotingula väggar och trasiga möbler. Den ensamma soffan skiftade färg från grått till brunt när jag tände glödlampan i taket. En ljusstråle föll över hans ansikte och jag gick med raska steg fram, grabbade tag om hans nacke och satte honom upp. Han spydde igen och jag såg att det även kom blod ur mungipan. Oj, vad han fått stryk, tänkte jag och i samma sekund fick jag syn på kannan med kaffe. Jaha, kaffe. Skulle va gott! Jag hade inte fått frukost denna morgon och jag kände hungern i magen, trots situationen. Jag måste få honom snabt till sjukhus innan det är försent, tänkte jag.

Med mobiltelefonen fortfarande i handen, hörde jag sirenerna försvinna i fjärran. Jag följde aldrig med i ambulansen, men efteråt fick jag höra att han inte överlevde. Synd, för det var en bra kille på nått sätt. Visserligen hade han inte överlevt i alla fall, med tanke på hur han levde. Jag var med på begravningen och kände tårarna falla. Efteråt svalde jag ner sorgen med kaffe och likör. Gott! Jag blev bättre till mods. Dagen därpå gick jag till arbetet som vanligt, men tänkte en hel del på honom och visste att jag skulle sakna honom.

- Hej, sa en röst bakom mig. Det är tid för lunch! Ska du följa med till fiket?
Jag stängde av min maskin och följde efter min arbetskamrat sedan många år tillbaka ner till den lilla servering, som företaget bistod med. Där kunde man få sig en rejäl ostsmörgås alldeles gratis. Och dessutom en stor kopp kaffe. Med den lilla lön jag hade var detta välkommet. Egentligen skulle det vara bättre med varm mat såhär mitt på dagen, man stod sig längre då. Men det hände ju faktiskt att jag lagade varm mat då jag kom hem från jobbet.

Efter lunch tänkte jag på honom igen. Det kändes sorgligt och jag kände hur tårarna vällde upp. Nej, inte här och nu, tänkte jag och svalde hårt. Jag lugnade mig och funderade istället vad jag behövde handla i affären. Inte mycket egentligen, då jag levde ensam. Efter arbetet, som alltid slutade tolv minuter över fyra, tog det ungefär en timme att ta sig med bussen genom stan och hem. Väl hemma satte jag mig i soffan med en kopp varm choklad. Mannen med munkjackan dök upp på min näthinna igen och jag såg alla hans anhöriga, alla med välmanikyrerade naglar, snygga fristyrer och dyra kläder på begravningen, som så till synes välmenande småpratade med varann. Jag såg kaffet efteråt och hörde deras röster och vad de pratade om. Tårarna rann utför mina kinder och jag kände mig mer ensam än någonsin.

Plötsligt knackade det på min dörr, grannen rusade in i mitt vardagsrum, där jag ihopkrupen satt i soffan med den varma chokladen. Han tittade först på mig och sen på Tv:n, som spred sitt ljus över det annars mörka rummet.
- Äh, sitt inte och glo på de jävla såporna, du blir så helvetes deppig. Kom nu går vi och bowlar!