Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

ett andetag av vår

vitsippor bekläder marken
såsom snön i december
och här ligger jag stilla
jag och mina andetag

med slutna ögon
stirrar jag i det oändliga
ett mörker som krymper
sig tätt intill mig

jag tror jag hörde ett
vingslag i mitt öra
men när jag öppnade
ögonen var ingen där

blott ett stjärnfall
en önskan
stannar kvar
inuti mig


Fri vers (Fri form) av Fredric
Läst 218 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2012-04-22 20:06



Bookmark and Share

  Erik H.J Hultin
Sinnligt och sensibelt - det nära och det oändliga förenat. Vackert!
2012-05-15

    ej medlem längre
En helt ny årstid med vitsippor som täcker marken medan man ligger med stilla andetag och ändå inte förmår att uppskatta naturens nyvunna skönhet. Man blundar och stirrar in i ett oändligt mörker som kryper tätt intill och inte förmår att lysa upp den tomma och fördunklade tillvaron. Vingslagen hörs visserligen, eller i alla fall så trodde man sig höra dem, men när man öppnar ögonen är allt precis som vanligt och ingenting alls har förändrats. Dock finns det ett stjärnfall och en djupt känd inre önskan som stannar kvar i den längtande själen. Det finns något mycket milt och avrundat i den här texten, en stilla känsla av lugn som trots allt gör att det solitära varat förblir meningsfullt och att man kan ana åtmistone några små strimmor av ljus även om de bara råkar vara högst tillfälliga spår på annars helt svarta skyar. Kanske räcker det också för att den önskan som man upplever så starkt så småningom ska realiseras och gå i uppfyllelse. Mitt i allt det mörka så finns det likväl ett hopp, och även om man ligger helt orörlig med andetagen så kan man ändå föreställa sig stjärnorna.
2012-05-14
  > Nästa text
< Föregående

Fredric
Fredric