det känns som om jag ska gå av
som jag amputerat en arm eller ben
saknaden är för stor
jag går mitt i tu
mitt hjärta blöder ner, tunnelbanesäte efter säte, jag blöer ner mina medmänniskor med min dödslust
jag läcker, det spricker i min fasat och en koncentrerad blandning
av ljus och mörker tittar ut
jag skriker i tystnad om natten,
när själen vaknar och lider
när jag sluter ögonen så vaknar delar av mig som inte får plats under dagen

jag rör mig som om jag är död, jag drar ut en stol som om jag är död
handen på tapeten är död
flugorna äter upp vad som är kvar av mig
mitt skuggjag boxas med en parallell värld
fylld av människor
jag brottas med en spegelbild som inte vill erkänna vem den är
det luktar som en säkring har gått i min hjärna,
hela dagen
och det värker, värker värker ända in i själen
jag vill begrava mig i en pannkakstårta, jag vill dö lycklig jag vill dö
inuti ett barns rosa drömmar
jag vill dö i ett sagoslott av förhoppningar som inte är krossade
det skramlar inuti mig
jag litar inte
på dig
jag litar inte på att ni kommer behandla mig väl
jag gör revolt, jag revolterar mot livet
med ett pip
saknaden blir till ett underjordsvrål,
ett klagande, oroande ljud
jag saknar mitt barn, en del av mig
jag har förlorat

jag är skjuten och ligger på slagfältet platt
men ni böjer er över mig
och kräver att jag ska fortsätta kriga