brutna strängar i bröstet
lösnaglar
lämna ett vackert lik
och på teve pratar de om vädret
som om jag inte fanns
ritar ögonlocken svarta med
kolbitarna som blev kvar av dig
föddes som katastroffjäril
i denna rymd av andetag
och dörrar som öppnar och sluter sig

jag tittar mig i spegeln
rustad för krig
det är något våldsamt vackert i att vara
mina ögon är rödgråtna
solen skiner precis som dem sa på teve
sen letar jag efter skärvorna av mitt skratt
i mörkret av fördragna gardiner
mina fotsteg är neurotiska
som ditt leende en gång var
när vi dansade den där gången
minns du det Evelina?
jag var kär i dig
vem fan var inte det
du hade det vackraste leendet
vi drack som om ingen kunde röra oss
det är fortfarande ett mysterium
hur du kunde dricka mer än mig
jag var den galnaste
hade alltid varit tills jag träffade dig
det var som om du visade mig hur vacker världen kunde vara
du svängde med armarna när du dansade
jag slängde med håret
tittade över axeln

vi lekte inte nudda mark som änglarna

djupt in i ögonen
släppte in
släppte ut fåglar ur fönster

det var våren innan katastrofen
våren innan jag blev förvandlad

allting var upplyst
ultraviolett, ockra, akvamarine, terracotta, cerise

plötsligt stod jag mitt i en brand
som jag själv antänt

och nu är mina ögonlock förkolnade