Fyra gånger tog Maran mig på rytt
i natt
Samma hemska vidriga

Någon befrielse i vakenytans andning
fanns aldrig
Smärtan var i cellerna lagd
redan i första
Så sjönk jag ner i mörkret
igen
och samma rytt med Maran
samma plåga
samma smärta
upprepades

Fjärde gången i bleka morgonljuset
uppe vid ytan
är min kropp helt slut
och tårarna satt spår i mitt ansikte
Då tar jag samtalet med henne
i ilskan över vad hon gett mig
Helt oförstående är jag denna morgon
över Marans grymma tortyr
Och helt oförstående över vad hon försöker 
säga mig

Varför plåga mig 
med det som är mig kärare
än mitt eget liv
frågar jag

Med bruten kraft
tar jag mig ur dvalan och tortyren
Trodde jag

Den ofrivilliga packningen får jag bära
resten av dagen
Och den största av alla rädslor
Men
sakta sakta
sköljer dock den spröda morgonluften
bort spåren i mitt ansikte

Men hjärtat mitt 
kommer
den inte
åt.