Familjenamnet var Stahlmann, inte Stålman. Hur ofta han hade fått bokstavera sitt efternamn visste han inte, men en bit upp i medelåldern stod det honom i alla fall upp i halsen att så ofta behöva ta de lustiga små skämt som hans medmänniskor tillät sig på hans efternamn. Allt ifrån 'har du flugit långt i dag' till 'har du rost i kalsongerna?' 'Men jag heter inte Stålman' röt han de första trettiofem åren. Men till vad nytta?

       Det hade blivit lite för mycket och någonstans inom sig hade han börjat smida hämndplaner. Det måste finnas något sätt att åtminstone för egen del få vara den som bokstavligen 'skrattar bäst som skrattar sist.' Det var inte bara namnslängen som livet givit honom. Han hade suttit större delen av livet vid diverse skrivbord och det hade slitit på hans kropp. Ett och annat medicinskt betingat ingrepp hade han fått erfara och medan han var tacksam för den samhällservice som rättade till än det ena än det andra i kroppen så var det ändå  den här härdsmältan i själen som gjorde ondast och som det inte fanns direkt hjälp för.

      Jovisst hade han en gång varit snubblande nära att gå i terapi för sakens skull, men han kunde ändå inte tycka att det var ett så stort problem att han behövde sitta i samtal i timmar över många år. Dessutom misstänkte han att den hjälpen mera hjälpte terapeutens ekonomi än hans eget välbefinnande.
      Han hade också funderat på att byta namn. Han kunde ju tagit sin mors namn som ogift, det hade kanske förändrat saken, men vid närmare eftertanke visade det sig kanske vara ett sätt att hoppa ur askan i elden. Hon var nämligen barnfödd Kryzkowiak och han insåg att den ideliga omstavningen nog inte skulle avta utan gå på ett ut. Men han skulle kanske slippa stålskämten.. Hans fantasi, kanske en aning överretad av den långa uppgörelsen med herr Stålman, formulerade dock lika påfrestande alternativ: 'Har du lagt nån balja i krysset'  'herr x-man', har du vad som krävs för X-faktor?' Nä det fick vara.

     Strax före det stora företagets konkurs bekostade det den sista och senaste stora operationen. Den gav honom en god del mer livskvalitet än den som varit hans i nära ett decennium. Det tillförde honom också en ganska så märklig företeelse som det en vacker dag slog honom att han skulle kunna slå mynt av. I arbetet reste han mycket, tillbringade många timmar i säkerhetskontroller på flygplatser, hans ledsnad vid de allt mer neurotiska säkerhetsföreskrifterna blev närmast ett svart hål i själen. Livrem och skor av, alla fickor tömda, alla tillhörigheter i plastbackar, inga behållare med vätskor mer än 100 ml. En enda lång pina. Ändlösa rullband och jongleringar av fickinnehåll, det var bara för mycket.

     Det var av en ren händelse, helt oöverlagt och utan all konsekvensberäkning som han äntligen fick sitt övertag över livet. Strax var han framme vid den metalldetekterande porten till avgångshallen för ännu en resa med flyg till någon av sina arbetsplatser. Fickorna var tömda, allt låg prydligt i blå plastbackar och matades undan för undan genom scannerns allt seende argusöga. Det var dags för honom att passera 'gå'. Det pep i hela apparaten.. han backade, det pep igen. Vakterna omsvärmade honom, handscanners for som skottspolar över hans kropp. Inte ens han själv fattade först varifrån denna signal kunde komma.

     Vid hans vänstra knä stannade en av handscanrarna..   Pipet överväldigande. Alla, säger alla, tittade på honom. Ett gigantiskt leende sprack upp på hans ansikte.   Till vem som ville höra sa han på sin perfekta kontorsengelska: 'Since I last travelled by air I have had an operation. Where my knee once was, there is now a perfect artificial joint made from high grade surgical steel!'* Från innerfickan drog han fram läkarintyget. Det som han skulle ha visat upp innan han passerade kontrollen. Just samma intyg som han sedermera aldrig tog fram förrän hela säkerhetstjänsten på varenda flygplats världen runt hamnat i mer eller mindre mild panik, innan han naturligtvis 'kom ihåg' sin belägenhet.

   Den lille mannen behöver lite 'Heavy Metal' för att slåss mot världens dumheter.

*(Sedan jag sist flög någonstans har jag fått en ny knäled av höggradigt kirurgiskt stål.)