Jag väter tre fingrar, drar dem över skallen, rollar armhålorna och slinter lite på magen, klär mig i min röda skjorta, sköljer solglasögonen och tar några improviserade danssteg medan jag kliver i byxorna, nynnar, vrickar på händerna, till The Bands musik som fyller rummet - rycker mig loss från trevnaden, ger mig iväg, plikten kallar. På gångvägen ner till centrumet noterar jag några familjer, cirka tre fyra barn per familj, minst en sitter i vagn, och jag hör hur de talar arabiska och turkiska samt kanske hindu, eller om det var tre helt andra språk. För dem är det en helt vanlig ledig dag, en röd dag för svenskarna, skönt att vara hemma från jobbet, det är därför jag ser dem, annars är de ju alltid här. Jag tänker att de kommer från delar av världen där ordet demonstration inte finns, lika lite som ordet socialdemokrati eller trygghetssystem. Kanske är de födda i Sverige, troligen inte, längre ut på röda linjen är det fullt rimligt, men inte här, i på gränsen till, nästan, en närförort. Nåväl, gissningsvis lever de på socialbidrag eller kör taxi närsomhelst eller står och blir fet på ett kebabställe; eller arbetar; förmedlad en vecka i taget, hundra kronor i timmen; av ett bemanningsföretag, som köksbiträde eller vårdbiträde på en eller annan institution för gamla. De om några borde gå med i något av vänsterns tåg för att demonstrera, tänker jag. Men det gör det inte, för det räcker nog för dem att de kommit, där tog orken slut, i och med själva förflyttningen, eller så är de helt utmattade av den slarvigt hanterade integrationen, av ett förödande slitsamt jobb, av den låga statusen; av ekonomisk stress, förlorad livskänsla. På tåget, i vagnen, på sätet där jag sitter, tio stationer till Slussen, tänker jag på en släkting från Övre Soppero, jag hör hans röst i mig, och funderar på om han kommer att stoppa gevärspipan i munnen då kroppen börjar krångla, tänker att han mycket väl kan vara en sådan karl.

Solen skiner mitt på en himmel utan ett enda moln och på Medborgarplatsen vill jag omgående dra i mig tre starköl på någon uteservering. Jag vantrivs i folksamlingar. Missförstå mig rätt: jag gillar kollektiva lösningar; vill självfallet ”åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga”, men jag blir så nervös av alla röster i örat och mångfalden av synintryck och alla kroppar som man måste hantera på ett eller annat sätt, det vill säga undvika. Inte blir det trevligare av opoetiska vrål ur skrälliga megafoner och grälla plakat. Jag märker hur jag i ren distraktion börjar lägga slantar i alla möjliga bössor, medan jag tänker starköl och köper en eller annan pins utan att veta om jag betalt för den eller inte, men det sistnämnda spelar ju ingen roll, en tjuga hit eller dit. Demonstationståget kommer inte bege sig av ännu på ett bra tag, det är lite lojt ofokuserat ändå över det hela, så jag har gott om tid att leta mig därifrån. Jag köper en chorizo vid Södra station och bär med mig den till det underligt stora området bakom Medis, intill Bofills båge. Där sätter jag mig på en bänk och avnjuter en rå musik från en stampande orkester: en patinerad ståbas, två dragspel och en guldfärgad tenorsax; tuggar på korven och sitter böjd med huvudet mot marken så jag inte ska kladda ner mig, vippar med skorna; kikar allt emellanåt på musikanternas ansikten och frisyrer och händer: de ser ut som tv-bilder av femtiotalets lantarbetare; med händer och ansikten som utomhusjobbare; som uteliggare. När jag lämnar musiken och förflyttar mig mellan huskropparna på Söder förändras ljudbilden: musiken börjar avklinga rent filmiskt, som strömmade den nu ur en transistorapparat.

Strax innan tåget börjar sätta sig i rörelse blir jag medveten om att solen griper om min nästan rakade skalle som var den en tång. Jag gissar att toppen på mig, dagen till ära, antagit den grisröda färgen. Till vänster om mig, bland alla möjliga människor, skränar det som ur en sprucken italiensk handradio från säg Verona 1982, då Italien vann VM på hemmaplan; men det är en sämsta sorts megafon, vilken nyttjas av en satt karl med tät mustasch och kavaj och gulbrunrutig skjorta omgiven av några damer på gott humör med löst knutna hucklen och läppar och kindben och ögon som tjärnar. Till höger om mig står en sammanbiten man i mörk kavaj och svarta byxor med en hand i fickan: det ser ut som han klätt sig fin till begravning och han skiner av allvar och värdighet, med ett ansikte prytt av ett nät av finmaskiga rynkor. Jag tänker att de omkring mig, till vänster och till höger, är kurder, eller palestinier och latinamerikaner; att de är ärrade kämpar; hårdföra förhandlare i korrumperade länder; politiska varelser omgivna av angivare och torterare, i länder där medborgarnas tillgångar reats ut; där bankerna dikterar villkoren för folkstyre; där storföretagens övervinster placerats i skatteparadis. För dem är denna dag ingen lek i solens sken. Inte för oss andra heller, ty Sverige börjar bli fattigt, sista striden är här, ty internationalen...

Innan jag tar röda linjen hem, via Gamla Stans folktomma gränder (ja, tvärgatorna är nästan alltid tomma) och slänger ett getöga på Operan och statyerna över Karl XII och Gustaf III (ja, de blinkar åt mig, de kanaljerna, de har ju gubevars sett mig strutta runt i staden i pass trettio år nu) måste jag bara ställa mig under de rosablommande fruktträden i Kungsan, vilka mina senaste arbetskamrater berättat om då vi haft våra fikastunder ihop. Det är som att luften sugs undan där under. Som att gå in i ett stumnat valv och plötsligt är alla människorna trollade till gräs och intet. Att varenda ryss och japan och simrishamnsbo fotograferar varandra märker jag inte. De tuggande blickarna från uteserveringens slipsar på American Bar känner jag inte. Allt ljud har upphört. Jag har kommit att bli en tyst munk i mjuk klädnad, viktlös sveper jag mig – (Och långt där borta, i bakgrunden, i den nutid som inte bekommer mig, i moderatstaden Stockholm, talar Jonas Sjöstedt från en scen inför tiotusen röda…)