Löven blåser av nu, pappa - vinden har slitit stora tuggor från rönnen. Har redan packat färdigt, tar nattåget ikväll, ska resa upp och bära din älskade lillebror, lägga honom varsamt intill dig, tror inte jag halkar. Byter innan besöket i restaurangvagnen om till svart kostym, ser snön singla från blygrå himmel, ner mot några strörenar som kommit bort ifrån flocken och ner mot en handfull nariga björkar intill en bottenfrusen myr, blåser på det heta kaffet. Har i resväskan plockat med mig paltliknande stenar från Fårö att lägga framför gravstenen. Du tyckte om palt, även om du föredrog mommos blodkorv men jag hittade inga sådana stenar. Jag går med sprayade och gnidna lågskor knaprande mot frosten, knackar med hälen hål på en frusen vattenpöl. Står still, som då du sammanbitet sa att jag skulle flaxa med armarna, men jag är vuxen nu så jag står still med snörök bolmande ur mun, men jag gjorde inte som du sa ens då, det fungerade bra att domna bort, lärde mig tidigt den konsten. Jag står still, helt rak, tittar ut bort över svarta flytande älven och mot telemasten i Finland med sin rödblinkande topp, känner på snön som jag lagt i mina fickor. Det är bra, kalluften biter i mina tunna byxben, jag är bara lite rädd, tror jag, det är som det ska, det är ingen fara, jag har levt.