jag tror vi bar en maskin
som gjorde hjärtan av plast

allting vi såg
såg ut som nederlag

allting vi sade
föll som droppar av sten

allting vi blev
lät som maskinandetag

i svaren under ytan
har jag strävat efter regn

av vassa svarta lyktor
som små hål som blir till blåmärken
och rörelser i huden

och jag skriver igen
till den det vederbör

om hur ett smycke av jade
sjuder svalka under din hand

är en kärna av världen
blir allting i ett rum

det finns ögonblick större
än något av dina förslag

det finns spretiga grenar
genom lungor av luft

min glaskropp   ditt hav
kan bära din sand

och om det regnar i natt
skall vi andas genomskinligt i en takt

en smidesgrind blir ett rykte
mot din svank

maskrosblad mot underarmar
vrider tunga kolvar

ett fruset smycke (ishavsblått)
smälter till ögonkontakt

jag skriver igen
ur ett bottenlöst år

och doft av regn
längst in i ditt hår