Jag är inte mer levande än jag vore
om ingenting alls existerade,
var verkligt,
eller speglades i dina ögon -
som försommarnätter på bryggorna vid havet.

Nu drunknar vi långsamt i leran på marken som i svensk kvicksand och
det är höstväder inuti fast vårväder utanför och
alla som tror att träden blir vackrare det här året dom ljuger.

vi målar tänderna svarta för att dölja hånflinet.

Och vi erupterar som vulkankratrar, spyr upp dödsångestmagma
röda stråk tillsammans med gallan över kaklet i våra toaletter.
Vi bränner bort allt kött från skelettet, en frän lukt av hudförkolnad sköljer över oss
när träden runtomkring äntligen slår ut i vårfärger
som skogsfacklor efter ett napalmbombardemang.

Och vi briserar återigen, blir eldröda,
vi desintegrerar, fast liksom inuti,
vi dricker whiskey som låter som halssjukdomar
för att fräta bort metallskalet som omger våra hjärtan
och du påstår att efteråt kommer vi säkert att ångra oss

vaddå

jag har ångrat hela jävla livet vad gör en sak mer eller mindre?

Jag skulle smeka din kind om jag inte var rädd att huden skulle falla sönder
ruttna vid min beröring, det enda vi har gemensamt vid det här laget är
att folk vandrar runt mållösa, som kringirrande stadsgolems,
med papperslappar nedkörda i matstrupen
och personligheter begränsade till rader på identitetshandlingar.

Och äcklet inför oss själva.

Folk vill ha nåt vackert men är fan inte beredda att dö för det längre, vi
lindar törnekronor i ståltråd, pressar dem över folks huvuden
och frågar vad de är villiga att ge oss.

De ringde polisen.