När jag sitter ensam på mitt rum sent på kvällen hör jag en tyst viskning under soffan. Jag skräms till en början men sansar mig snart och tänker att det bara är mörkret som spelar mig ett spratt. Så hör jag rösten än en gång och blir först stel i hela kroppen. Jag reser mig långsamt från soffan.
-Här nere, viskar rösten.
Jag böjer mig ned, jag böjer mig så långt att kostymbyxorna stramar. På alla fyra står jag och tittar in under min egen soffa. Innan ögonen vant sig vid mörkret därunder känner jag mig sannerligen som ett fån. Men så ser jag ett barn. Han ligger på sidan i dammet och håller för ögonen.
-Jag kan inte se på dig, säger han, jag kan inte se på dig för jag är bättre än du är. Inte för att jag åstadkommit något, utan enbart för att jag är ett barn.
Jag hinner inte svara innan det är jag själv som ligger under soffan. Barnet står framåtlutad och på ena knät vilar han sin armbåge. Han böjer sig framåt så jag ser hans ansikte. Så börjar ansiktet åldras, huden rynkas och håret färgas grått. Jag måste sätta mina händer för ögonen.
-Skynda på. Snart så dör jag, är det sista jag hör honom säga.