Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ditt vita hem

Vinden är stilla.
Jag är stilla.
Allt är stilla
när jag vänder mig och går.
Jag lyckades hålla borta
flodvågen ännu en gång.

I huvudet bär jag en orkan.
I huvudet bär jag en orkan
sen många år tillbaka.

Jag ber inte om kärlek.
Den var aldrig för mig.
Det har jag vetat
sen många år tillbaka.
Den kärleken blåste för starkt.
Den kärleken blev en orkan.

Du berättar om allt du har.
Om ditt vita hem.
Om schemat som ditt liv ska följa.
Om din checklista.
Jag menar inget illa men
det imponerar inte på mig.

Jag behöver nästan ingenting.
Att få vara en bra människa
och att dö utan att någon gläds.
Mer än så är överflöd.

Men just nu
behöver jag en vän.
En axel där mina
tårar kan få vila.
En arm som håller mig
när benen inte bär.
En röst
som inte längre hatar min tårar,
som inte ger tillbaka all min sorg.

Din axel den är mjuk.
Dina armar de är starka.
Men rösten den skrämmer mig
som den gjort sen många år tillbaka.

Jag orkar inte längre
hålla flodvågen tillbaka.
Kan jag släppa taget nu?
Fångar du mig när jag faller?

Bara du kan fånga mig
när jag faller.
Kan du bara vara en vän
bara för en stund?
Inget mer.
Trots att jag bär på en orkan.
Trots att jag inte har någonting.
Trots att jag inte passar in
i ditt vita hem.

Kan din röst vara tyst en stund?
Vill du hålla om mig en stund?
Kan vi lyssna på tårarna som faller mot rutan?
Kan vi lyssna på orkanen som blåser?
Efteråt kan allt få vara stilla.

Eller skiner solen alltid
på ditt vita hem?




Fri vers av hallucinatingarkansas
Läst 311 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2013-07-14 19:05



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

hallucinatingarkansas
hallucinatingarkansas