I norra Sibirien, där taigan möter tundran, är sommaren kort och bristen på solljus skapar en nordlig gräns där träden inte längre växer. Söder om denna gräns växer bara barrträd. Snön tynger grenarna och de små skott som växt för långt norrut för att någonsin bli riktiga träd. Här lever inga djur för inget finns att äta. Inga fotspår syns i snön. Denna frusna stillhet vet ingenting om nattklubbar och smutsig kärlek. När vinden är stilla så är detta den tystaste plats på jorden.

Jag har tänkt på detta i fyra dagar när hon knackar på min dörr. Hennes hår är blött och klibbar i stripor kring hennes hals. Hennes läppar är blå och darrar. Jag tar henne över axeln och leder henne in i mitt rum, som om jag vetat att hon skulle komma. Hon sätter sig på stolen, fortfarande utan att säga ett ord. När jag hänger en filt över hennes axlar tittar hon på mig försiktigt i ögonvrån, men munnen är uttryckslös. Jag sätter mig mitt emot henne och hon börjar tala.

Snön tynger varje ord och jag vet precis vad hon ska säga. Jag har hört allt förr. Snön hänger tung även över de ord hon ännu inte yttrat. Jag undrar om hon vet att inget kan leva i hennes språk, där inget finns att äta. Jag låter tanken passera, som ett moln på himlen. Hennes smutsiga kärlek finns inte längre i mig. Det är tyst som taigan i mitt hjärta, där jag funnit en lycka som hennes språk aldrig kan förstå.