Till sist bar vi tredubbla armbandsur
på varje arm som stod att uppbringa
det var nog ett sista försök
att driva samman tid som gick
från blekfet organism
till en skingrande flock av ljus som rör sig
med olika fart åt olika håll
glaslabyrinten andas dunster av gammalt kött
visarna skruvas fast i origo
genom pupillernas nollpunkt

Vi såg ut genom samma fönster

och sprickorna runt omkring
hon frågade om det var lövsprickningstid
i framstupa sidoläge
om det var därför nätterna var dubbelt långa
med den svala tigertassens släpankartyngd i knät
visade mig
min avkalkerade spegelbild i klorna som ristar schemat
över hur man turas om
att vara skärvor och dåligt lim
stämgaffel
flaskhals
tomrummet bakom sabeln

Jag svarade att jag egentligen är vacker
men i speglar får jag hårdare profil
och när solen stiger över radhuslängorna
lyfter den upp en ballonggondol

större än så