Jag skrek, jag föddes med en vandringsstav i arslet. Pissade först ner barnmorskan, varpå jag ullig och fet begav mig ut på vandring. Golgata blev mitt första stopp, sedan besteg jag Kilimanjaro, Mount McKinley och dig, dig och dig, söta. Därefter kunde mitt liv börja. Mot slutet - då hostan blev för elak - stagade man upp mig mot en vägg, innan man vek mjukt - med bolster, med filtar av ylle och några omaka grovkläder - att placera i länden, under axeln och mot höften. På kudden lade man en sockerbit och ett sugrör. Man gav mig träsprit då jag bad om vatten, jag skrek. Jag minns att jag brukade säga hejdå när jag gick. Man gör så där jag kommer ifrån. Det är vanligt.