Tanken för mig
till det förflutna
och till framtiden.
Allt är bara inbillning.
Leva gör man
alltid i nutid.
Om man nu lever.
Jag hör mina tankar.
Hur de slåss
om utrymmet.
Är det jag
som är intellektet?
Eller är det jag
som ställer
mig bredvid
och betraktar
tankarna?
Som låter dem passera
och lämna rum
för varandet...