En morgon glömde Artur bort att vakna. Han drömde en dröm han hade drömt flera gånger förut. Ibland drömde han inte drömmen på flera månader, och han trodde den var borta för gott, men så återkom den, stannade några veckor och försvann sedan igen i några månaders tid. När den återkom kände han genast igen den. Han gick på en stig vid sitt barndomshem, en stor herrgård omgiven av skog, belägen strax vid havet. Mot honom kom hans syskon gående, och när de upptäckte honom släppte de alltid hinkarna de bar på och sprang mot honom. Han sträckte fram sina armar för att omfamna dem, men när de nådde honom sprang de rakt genom honom. Alfred vände sig alltid om, alltid på samma sätt, och såg hur de fortsatte ned för stigen, och bakifrån såg det ut som om de flydde.

Han gick vidare upp för stigen. Hans mor satt på altanen och virkade, och han ropade och vinkade och precis som alltid, så fick han inget svar. Han gick upp för trappan och ställde sig bredvid sin mor. Hon lutade sig mot bordet med armbågarna, såg ut över havet och suckade. Sen försvann hon, bara stolen stod kvar, tom. Artur tog tre steg bakåt i chock och i det ögonblicket kom alltid pappan hem. Han hade på sig uniform och geväret gungade över axeln. Artur sprang mot sin pappa, som varit borta i många år men nu var hemma. Han sprang ned för verandans trappa mot sin pappa som stod på huk med armarna utsträckta, men som alltid var pappan borta när han tog det sista trappsteget.

Ibland vaknade Artur här. Några gånger hade han drömt lite längre och då hade himlen, omedelbart som när man släcker en lampa, blivit svart. Månen satt över havet som ett blekt hål i rymden och lämnade ett penseldrag över havets yta. Han vände sig om. I huset hade alla fönster tänts och han hörde röster av människor som skrattade och sjöng, ljudet av glas som klirrade, men han såg aldrig några människor. Han gick långsamt uppför trappan mot den stängda dörren och bultade så hårt han kunde. Rösterna tystnade omedelbart. Så öppnades dörren.

Här hade Artur alltid vaknat. Men den den här morgonen hade Artur glömt att vakna.

Och dörren öppnades och hans ungdoms kärlek stod där, flickan från grannbyn. Hennes hår hade färgen av månljuset och hon log. Artur fylldes av en känsla av skuld. Det var inte den skuld man känner när man gjort någon illa, utan en gnagande känsla av att någon annan gjort en illa, men att man förtjänat det och därför var man medskyldig. Artur kunde inte minnas var känslan kom ifrån hur mycket han än försökte.

-Artur, sa flickan och la huvudet lite på sned.
-Har du inte glömt något?

Och hennes ansikte föll i bitar och försvann. Sedan började huset bakom falla sönder och månen och himlen rasade samman. Och Artur vaknade och drömmen återvände aldrig igen.