Jag är blind tills jag börjar se och då blundar jag, jag är döv tills jag hör och då gräver jag in radion i öronen och ljuset faller som urtvättade lakan över morgonen och fyllan vandrar bak in i timmarna när jag drar sakta med fingrarna över hans hår, det finns de som säger att nu är vi vuxna med våra högskolepoäng och elräkningar men jag håller en pojke i mina armar och ser in i ett barns rödsprängda ögon på andra sidan bordet och du nickar sakta och säger att du får spoona mig om du vill medan du gäspar och torkar bort gammal mascara. På ytorna står det brukar och flaskor som små städer som aldrig sover och som floder som flyter genom vårt blod och viskar att en pizza skulle sitta fint men fåglarna har just börjat sjunga och det är för tidigt eller för sent för att vara vaken än. Jag vänder på huvudet och med en röst inrullad i pyrande filter säger jag att bussarna har börjat gå och jag tänker att jag vill hålla mig innanför, stanna i lugnet och i morgondiset, medan de ljusgröna löven susar stilla där utanför.