I en värld så kall och frusen
står ett litet människobarn.
Hon är en av många tusen
kylan snärjt i sina garn.

Hon sträcker fram sina händer
i en tyst och bedjande bön.
Hon vill bara värma sej lite
på någon annan i kön.

Men ingen har tid för henne.
Alla tänker bara på sitt.
En tår trillar nerför kinden
och blir till isande vitt.

Hon sveper sin slitna kappa
runt sin tynande lilla kropp.
Finns det då ingen som bryr sej?
Finns det ingen som ger henne hopp?

Sakta hon sjunker till marken,
vilar huvudet mot en sten.
Ligger där länge och tittar,
men ser bara en massa ben.

Ljuset i ögonen slocknar.
Kroppen blir stel och kall.
Snön faller över henne
och bildar en liten vall.





Är det så här vi vill ha det?
Att alltid ha skygglappar på?
Det kostar ju ändå så lite
att dela sin värme ändå.