Det var en slags äventyrsbana, ett levande dataspel om man så vill, analog med digitala portar mellan världarna. En idé som jag själv snuddat vid i tanken men aldrig haft resurser nog att kunna utveckla. Mitt intryck var att banan var mycket intressant, varierad och genomarbetad.

Jag började i Baren och bekantade mig med några av rollpersonerna. Ställde de vanliga frågorna, om omgivningarna, konflikterna i trakten, vägen till närmsta matställe och så vidare. Det fanns en lokal hjälte i varje värld, men också en följeslagare/dubbelgångare som följde med en under hela färden. Min hette något i stil med Chico. Han hängde i Baren med Den Bleksiktige och de andra grabbarna. Den Bleksiktige var troligen lokalhjälten här i byn. Han hade något visst, men hans hår var aningen för gult för min smak.  Stämningen var avslappnad. Några kvinnor såg jag inte till.

Efter att ha redovisat min score för nivån vid dataskärmen och gjort mina val inför nästa level hamnade jag i Bergen. Bergsklättringen var medelsvår. Sluttningen var ganska brant men det fanns gott om klipputsprång och växtlighet att hålla sig i. Rep och hacka ingick i grundutrustningen. Tyvärr sjabblade jag ändå och rasade ner i ravinen. Fick aldrig till hopptekniken ordentligt, SPACE-tangenten hängde sig. Förmodligen var jag inte tillräckligt motiverad. Jag tryckte på RESTORE men blev ändå teleporterad till nästa nivå.

Här antog spelet en mera psykologiskt äventyrsartad karaktär. Chico och jag skulle rädda den mumifierade mannen från Gravkammaren. Det såg verkligen ut att vara i sista sekunden. Mumiemannens hud var stel som läder och ögonens glans var fadd. Chico bände upp käkarna och jag hällde vatten direkt från kannan i den uttorkade munnen. Då såg vi att mumien hade dubbla tandrader. Chico slet ut de sämsta tänderna och rafsade av en del av den grövsta ansiktshuden. Snart var mumien på benen. Han gick som en zombie bakom oss i rummet och småpratade.

Nästa nivå var en slags förberedelse för en fotbollsmatch, en avancerad Hejaklacksshow med dyra sportkläder, snygga danssteg och cool syntmusik.  Jag steg in i ledet och klarade mig hyggligt. Så småningom började jag ana att spelet skulle utmynna i en föreställning med internationellt utbyte, sport och kultur i skön förening.

Till premiären kom en del folk, bland många andra min gamla konkurrent Skuggpernilla. Det var skönt att få visa henne att jag faktiskt kunde dansa, och att bakåtvolten satt där den skulle. Vår korta show var bara en bland många, men det fanns en övergripande revolutionär agit-prop-stil som höll ihop de olika inslagen och jag var stolt över att ingå i den helheten.

Fast egentligen borde jag ju inte vara där överhuvudtaget. Inte länge till, i alla fall.  Jag hade fått brev från morfar som tog hand om mina tre barn, och även en informationshandling från Inkassoleveransen med besked om att jag hade hemligt material att utkvittera. Min yngste son, ännu bara ett spädbarn,  hade hög feber och spelade tydligen en viktig roll i Revolutionen. Det var hög tid för hemresa och bröstmjölk.