Det är eftermiddag, jag har just vaknat. Från en tupplur i min gamla hemstad. Jag minns en historia från gårdagen, från ett kök: jag hörde om en karl, en släkting, en gruvarbetare, som hade bestämt sig för att skaffa pistol. Ty han hade på omvägar fått höra att han skulle mördas, sonika. Skjutas och dumpas i ett myrhål av en arbetskamrat; en lönnmördare (som sedan hängde sig i Finland, en vecka eller sjutton år senare låter inte historien meddela). Det var utan tvekan ett beställningsjobb, beställt av min släktings hustru och hennes älskare, även han en arbetskamrat. En gång kom den tänkta mördaren på besök, ett helt vanligt kaffebesök, och då passade min släkting på att spänna blicken i besökaren, efter att han först hällt upp kaffet, och sedan stöta ur sig frågan: ”ska du inte göra det nu, det du har kommit för”. Mördaren lär ha avbrutit kaffestunden illare än kvickt. På så vis avslöjade han sig. Släktingen, gruvarbetaren, levde vidare; älskade och söp och jobbade. De sista många åren bjöd han barnen på polkagrisar när han inte levererade nyupptagen sik till släktingar och grannar. Polkagrisarna är vad jag minns av min släkting. Hans Evinrude 1,5 hk står för övrigt lutad mot en vägg inne i min vedbod arton mil härifrån. Det är inte så värst länge sedan jag drog i gång den, då körde jag rakt in i en holme. Vi, min pappa och min pojke, hade varit och hämtat mandelpotatisen, fyllt båten.

Jag tar hissen ner, fyra våningar. Går ut genom dörren. Det är Kristi flygare. I Centrum hänger bitar av armaturer kvar, som ur trasiga robotar, efter de förra skyltarna ovanpå dörrarna in till butikerna: nya, tillfälliga, halvgamla affärer som utstrålar Hälsokraft, Kvadrat – inredning och design, Body care, Eurosko, Maggis hårvård och Energi – ”rörelse skapar livskraft”; Toys, Frösunda – ”omsorg för högsta livskvalitet, oavsett” samt Hårmagazinet och Lenas presentbod. Två afrikaner och en tjej på cykel vistas utomhus idag, en bil, en hund. Man har byggt en galleria sedan sist; med parfymbutik och presentbod och samma brist på valfrihet som hemma; samma onödigheter, samma buliga muggar med trollmotiv. Jag går iväg. Stannar en bit från centrum: vita harar springer mellan huskropparna, de har inte hunnit byta päls. Gråvita högar av snö, iskalla vindar. Står en stund. Jag går tillbaka, in på ICA; noterar att det är samma lika dvd-filmer vid kassorna – dramakomedier med förvecklingar - som hemma, köper basturökt korv från Luleå: ”en smak du aldrig glömmer”; tar hissen upp, steker korven i stekpannan. Den smakar som all annan falukorv jag ätit. Jag bryter bröd. Lyssnar på radio: där berättar en man om hur han såg Gud på tunnelbanan. Gud hade ljust hår, blå ögon, var tydligen svidande vacker – just inte mer än en pojke på väg att bli man - och mannen frågade om han fick hålla i Guds hand, vilket han fick. Mannen på radion var bög, och drack i perioder stora mängder alkohol, men det har nog inte med saken att göra. Jag tittar tv: överraskas av Alexander Bards varma ögon. Har nog aldrig brytt mig om att titta så noga, han säger ju så dumma saker. Ser sedan en film om Mahatma Gandhi som lär ha sagt ”jag är kristen, jag är muslim, jag är hindu”.

Tänker att det pågår ett krig – eller har pågått, hur länge? – därute, i staden där gruvindustrin täljer guld med plastkniv, år efter år efter år, medan butiksanställda ler i kramp och ostburgarna smakar kuk (vinnarnas, det vill säga entreprenörernas, kvinnor bär leopardbyxor till det upphottade håret, en kompis från förr myser ur sig rasistskämt, ingen reagerar). Samma som i Grekland, där det är så svårt att beväpna sig, ty fienden är så otydlig; den sipprar bedövande gift etter värre än senapsgas. Jag bryts sakta ned; börjar tappa saker; pennor, bestick. Har klåda i ljumskarna som inte vill ge med sig. Har läst eller hört någonstans, tror jag, för länge sedan, att ihållande ljumskklåda är ett symtom på avtagande njurfunktion. Ute i markerna är det blött, varenda bäck svämmar över, på fjället går det slasklaviner. Blir det lämmelår i år?