Solen rasslar ekorrsprång av vitt och lila längs vägen. Jag rullar mot en sten jag har suttit på förr; det är en form av återkomst.

Då var jag nervös, inför ett möte. Mötet är detsamma, oblekt genom tiden, men nu är det en solvarm ankarkätting som vet hur den vilar i händerna. När de rör sig längre ned skall de finna rosten så fuktig och sval.

Maskrosornas klippande ögon; stympade villebrådsmöten. Här har en asp och en bok slagit ned, på ömse sidor om mig; den ena att forma ett brusande uttryck av toppvindarna, den andra att gestalta en närvaro, som en tummad anteckningsbok. Jag försöker alltmer göra mig till en brygga dem emellan.

Jag öppnar händerna och sluter dem igen, manar fram en bild och tänker att när solen mörknar måste den strilas och klyvas genom det håret, dess sammelsurium av trådändar.

Den som blundade då kunde nog höra sånger omgärda hästkastanjernas blomklasar, varsebli osynliga processioner av färglös vikt på väg ned i pyramiderna. När solen mörknar är den också ett svartnat nålsöga. Udden finns där för att kittla det odödliga, obändiga.