Luften. Är det enda som ger liv. När vinden slår mot mina celler vaknar jag.

När lungorna drar in till viss del förgiftade avgaser utspädd med ånga och syre.

Då tänker jag igen. Ångrar och gråter.

Luft. Du är näringen till min moraliska kompass. Utan dig stannar min hjärna och jag följer ett naivt hjärta med sårskorpor.

Som är fullproppat men samtidigt uttömt.

Du syr igen hålet mellan tanke och handling. Ger en käftsmäll och jag vaknar från en drömsk illusion. Fylld av svarta regnbågar.

Mina lungor. De är fulla av ärr. För man måste ständigt andas in skit. Andras röriga koldioxid. En passiv förgiftning från samhället. Och från idioter som knullar hjärtan efter hjärtan för att få frid.

Luft. Du  får mig att leva. Men samtidigt dö. För hur mycket önskar jag inte att jag inte kunde tänka? Att inte ångra, inte gråta och inte känna. Att jag inte hade något idiotiskt låtsasförnuft.

Har livsastma som stryper vid ansträngningar.

Fan ta allt sorligt svårt och hårt.

Fan ta alla sår, jag går.

Och springer.

Dit där luften inte är som den här.