Jag drömde om Bach och Melvilles stora, vita val:

Om Glenn Gould med sina röda händer.
Hans gnisslande tänder.
Ta bilden någon gång då, skriker han till fotografen.
Ska det vara så jävla svårt!
Intervjun är över.
Någon ringer efter honom och säger.
Klockan är mycket Glenn.
Det är den jämt, svarar han.
Och lägger på luren.
Tar upp boken igen.
Fortsätter där han slutade.
Han är nästan färdig.
Bara några sidor kvar.
Det är spännande.
Slutet.
Upplösningen.
Hur det ska gå?

Han läser:
Hon älskar dig än.
Där på havets botten.
Hon har hört sirenens sång.
Hon har sett eldens lågor.
Dagar som brinner
Och du försvinner.
Ner i mörkret igen.

Som en dikt.
Allt det här och så slutar det med en dikt?
Ett mellanrum.
En andning in...
Över alla sidorna.
Han reser sig upp och går fram till fönstret.
Det börjar skymma.
Snart tänder de ljusen, tänker han.
Men jag ser var jag ska gå.
Jag hittar...