Det blir ett brott på allting.
Det återkommer igen och igen, samtalet och hon.
Ska jag lämna ut det.
Hon frågade
Vad var namnet nu igen..
Med ie ?
Nej bara med e.
Vi...jag...

Mer går inte.
Att skala av.
Att förtära.
Att beskära ett träd.
Utan känslan av sorg.

Jag vet inte längre, och varför talar jag med en röst som inte är min egen.
Låter som hennes men ändå inte.
För orden trycks ner i halsen.
Mellan tangenterna.
I mellanrummen.
De smala svarta.

Jag går över golvet.
Fram till mitt fönster.
Sen går jag tillbaka.
Lyssnar i hallen, hör röster i trappan.
Det är några barn därute, en syster och en bror.
Jag känner igen ljudet.
Ett hopprep som släpas.
En nyckel om halsen.