Jag stod där på bryggan helt själv och tittade på det djupa, kalla vattnet.

Jag ville hoppa in snabbt, men tvekade lite.

Jag skulle vara en fin flicka, inte överdrivet modig eller pojkaktig.

Att jag skulle våga hoppa trodde ingen, eller ville tro att det är något Jag kan.

Men nu stod jag själv där, behöver inga vittnen då jag tar det steg jag vill.

Hela universum är omkring mig.

Jag kan ju allt om jag vill.

Jag har ju uppnått så mycket i mitt liv.

Men vill alltid försöka uppnå mer och mer…

Mina diplom är många.

Det är bara en bit papper och några tentor.

Mest en rolig känsla i klassrummet och studenternas skratt och sinnesstämning.

Att jag skulle bli en fin brud, en bra fru, det har jag också bevis på.

En mamma och två fina barn, en liten ängel bland stjärnor också som vakar över oss.

Varför utmanas ännu mer - då man mår så bra?

Men jag står på bryggan och vet att jag klarar det också.

Jag rörde på mina kalla tår och såg mig själv sväva som en stark fågel.

Då vågade jag kasta ner mig mot vattnet med händer ovanpå huvudet.

Jag flög och kände hur vinden slog mot mitt ansikte och slutligen kalla vattnets

stöt och jag kände mig så rädd och så levande i samma sekund.

Vattnen omslöt mig som bästa vän och jag kände mig pånyttföd.

Jag kände vattnet igenom mina fingrar och tår.


Underbar känsla.


Jag tittade upp mot bryggan och var stolt.


Jag kom ur vattnet och svängde runt med håret och hoppade på en stor motorcykel.

Jag ville köra snabbt och högljutt så jag väcker hela staden.

Jag skrattade högt och ALLA som såg mig -nästan naken och blött log mot mig.

Kanske hade jag gjort något de alltid velat göra eller så såg de mitt leende och

kunde inte låta bli att le tillbaka.

Jag skrattade och alla ögon jag möte skrattade tillbaka.

De kände min fina energi och jag delade den mer än gärna.

Jag gasade och körde snabbt på små gator.


På stora gator.

På långa gator.

Ibland saktade jag ner och stannade nästan medan jag stängde lätt mina ögon och kände den fina varma vinden

smeka mitt ansikte.

Mina bröst.

Min hud.

Jag körde vidare och ville inte stanna.

Det kändes som om hela jag brann från insidan av glädje och million små vulkaner dansade i min kropp och mitt hjärta.

Jag såg dig stå vid gatan.

Jag stannade.

Du hoppade på och kramade mig hårt.

Det var du min kära man.

Du visste vad jag har gjort det såg du i mina ögon och du var stolt.

Vi körde vidare mot solnedgången och körde…

Ibland snabbt ibland sakta.

Ibland själva ibland hängde en massa MED oss,

Men vi står alltid där med två ben och en stor hjärta.

Tillsammans.

Starkare FÖR VARJE DAG.

Och alltid vågar vi, vågar ta steget.


Vill inte stå där med massa frågor.