Det är inte fy skam. Fy skam är att förbli sittande och tycka att inte kan jag. Att tänka förminskande tankar och hålla krampaktigt i pennan utan att det kommer ut ett ord. Låt orden komma. Lås inte fast dem i föreställningar om vackert språk och finurliga formuleringar. Alla ord får finnas. Inte bara de fina och litterärt begåvade. Även små vardagsord är vackra. Som ju. Finns det något ljuvligare än denna enstavsmelodi? Än detta lilla ord som kan förvandla en torftig dialog till dramatik? Som med sitt enstavsdjup kan förklara oändligheten i någons längtan? Jag älskar ju dig betyder någonting annat än jag älskar dig. Men vi skulle ju träffas igen efter sommaren. Ingen vädjar mer längtansfullt än ju. Varför ska det rensas bort till förmån för fler frostfrasiga förvinterlöv som faller medan längtan och förtvivlan blandas i en orgie av älskogsfrossa? Kan det inte få vara så enkelt och anspråkslöst som ett litet ju? Less is more? More is less?

Låt det bara få komma. Alla orden. Allt det meningsfullt menlösa. Det futtigt betydelsefulla. Språket måste inte explodera ut i en orgasm konstruerad av konsonanter i konstfulla ställningar och vokaler i viloläge. Det räcker med det enkla, det lilla, för att skapa en stämning. Det behöver inte krystas fram ur mastodontiska metaforer om höstvindarnas pasodoble i ett rödstormigt hav av eklöv.

Alla ord får finnas. Får skrivas. Får tänkas. Låt pennan skriva, och inte du. Pennan är fri från föreställningar om fult och fel, fint och flott. Låt pennan avgöra. Följ den. Låt den styra dig dit du aldrig vågar själv. Låt den föra dig tills du vet riktningen. Det är pennan som är matadoren. Du är capen. Låt pennan avgöra om det ska bli ett ju eller ett berg som vita elefanter.


Från www.blogg.anoo.se