Jag har stängt dörren – hårt
Mitt hjärta är kallt, jag vägrar att förnimma
Blundar för världen och gråter inombords
Vänder mig om, vill inte se
Vill inte möta
Vill inte ge
Mer av det som alltid är dränerat
Har fått nog av charader
Regnbågen är en sjufaldig utopi

Jag kan skylla ifrån mig
Jag kan skylla på DIG
Skylla på honom
som lärde mig leva i en galen värld
Men jag belastar ingen med mitt förfall
För det som var men aldrig kommer åter
Det som är men inte blev

Hur kunde jag begära att du skulle förstå
När jag själv aldrig fattade
vidden av en färglös tillvaro
Jag andas men är död
Vandrar som en vålnad genom staden
Förblindad av neonljus
Överallt ett ständigt tjatter som dövar mina öron
Jag orkar inte längre ta del
Likgiltigheten har övermannat mig

Sista akten och jag spelar ingen roll