Idag mötte jag en man, en man som levt ett långt och händelserikt liv. Han bara slog sig ner på stolen bredvid min.
Sorgen i hans blick syntes tydligt.
Efter många minuter började han tala, som om han suttit där och tagit sats.

Han tittade på mig
-Jag känner mig så trasig sade han.
-Så ledsen och så ensam.
-Vad är det då som har hänt dig undrade jag, och han började berätta.
Han talade om sin hustru som dog ifrån honom för 5 årsedan. De hade levt ihop sedan de var barn.
För när man är 20 år så är man bara ett barn fortsatte han.
Ingen kan förstå hur ensamt det blir utan en människa man levt ihop med i femtio år.
Vilket tomrum det skapar inombords.

Sedan blev han tyst.....De ledsna ögonen blickade ut i tomma intet och jag såg att han funderade på någonting..
efter 5 minuter sade han,
-Jag önskar att jag vore religiös men jag är ju liksom inte skapt så.
Men jag skulle vilja vara religiös
-För de verkar så glada, så problemfria, ha en sådan stor glädje.
De finns alltid där för varann.

Tystnad igen....Lång tystnad
Han plockade upp sin plånbok, famlade fram en lapp bland alla tio facken,,
Den här dikten fick jag av en präst sade han.
Jag tror någonstans på ett liv efter döden, han såg nästan skamsen ut.
Och så började han läsa en vacker dikt,
En dikt om att hans fru fanns i allt han andades och allt han upplevde och såg.
En hoppfull dikt som visade på att hans fru fanns där fast hon är borta.

Han avslutade med orden,
-Den här dikten kommer finnas med mig tills jag dör.
Den ger mig sådan tröst.

Han reste sig och skulle gå,
jag frågade -får jag ge dig en kram min vän,
Och det fick jag....En varm lång kram

Ett underbart möte med en underbar människa, som på ett mycket enkelt sätt gav mig mer kunskap om livet.