Sanden

var den som kom dem närmast

den omfamnade dem där de vandrade med nakna fötter längs stranden

den uppslöt dem när de uttröttade, efter kvällens lek,

vilade i vattenbrynet

Klipphällarna

som bredde ut sina famnar intill

fortfarande varma efter dagens soliga äventyr  

Molnen

som ännu kilometer bort

stoltserade med sin frånvaro

Vindspelet i hennes hår

där de vilade utsträckta på snäcksand;

ingen kunde ha fångat vinden mer levande

än denna lins

Ännu kan jag se dem röra sig

rytmiskt i midsommarnatten

med sanden som enda sällskap

linsen ser

men låter dem vara

© Birgitta Wäppling, 24 juni 2012