Du råkar se och dör av eget grepp,
sansad är meningen men akten är alltid fientlig!
Vem är du,
som bara försvinner,
innan orden ens yppats och argumenten tar vid?

Jag är en del av det,
mikroskopiskt liten måhända men tron att det kunde
ha blivit stort efter en fjärils vingslag.

Vem är du som försvinner
då ögonblicken möttes under regndroppars vemod?

Vem är du som försvinner bort från min vetskap och förträngs undan sommarens rusk?

Vi kunde ha varit men blev ett inget
under gungans sakta rörelse,
bortom skuggans fundament som spricker långsamt av tidens förbarmande.

Så synd att vi inte utvecklades då hösten slog oss medvetslösa,
synd att vi inte insåg det mirakel som kunde födas under våra gemensamma intressen.

Våra steg mynnar ut mot mot det okända,
kanske vi aldrig korsar våra steg igen,
men kan aldrig sluta undra,

vem är du som bara försvinner,

från mitt liv?