Det finns en poäng i den här historien, men den har tillfälligtvis kommit på avvägar. När jag inuti i mig är som vitalast ser jag i blixtbelysning för mig hur jag vid en kaffestund med en flyktig bekant ute på stan, i kvarteret; med exempelvis en väninna till en kamrat, alltså en mer eller mindre främmande, hur jag genast kommer att trollbinda henne, ja, göra henne till en stjärnögd flicka, endast genom hur jag säger sakerna - inte vad jag pratar om - om bakverken, småkakorna, dagsläget, ett och annat. Min röst kommer att ta sats ifrån bålen och lungorna: det kommer att synas att den strömmar ur en öppnad kropp som vilar i sitt eget fäste. Den där flickan - vi kan kalla henne Sarah för enkelhetens skull - kommer att rycka till; vilja föra sig mer som en fullväxt kvinna; vrida sig vagt över sin egen axel, fälla upp ögonen efter att ha blundat med dem litet alltför lätt då hon sträcker sig efter sockerskålen eller servetterna, så jag får titta in mellan hennes päronformade bröst - låta munhålan vätas av det särskilda slags snålvatten, avvakta att svälja. Vid ett sådant tillfälle vet jag inte bara på vilken del av hennes höftkam jag skulle vilja placera mina händer, jag vet att jag ska.

Medan jag en annan gång, kanske redan nästföljande dag, eller mer troligt i en annan årstid - om, jag säger om, mot förmodan denna Sarah, eller en Edith eller Sophie, en Anneli eller Katta, ringer mig då jag tar det ena benet efter det andra från kokvråns dystra ånga till heltäckningsmattan och hallen och väggfasta telefonen, och jag svarar "Pär?" då jag är som skröpligast, som mest tillbakabildad; som mest ansatt av cirkulära självanfäktelser, ja, då ger jag i bästa fall impulser till vrede, i sämsta förvirring. Och då är allt över och förbi innan det har börjat, med i bästa fall kvardröjande sammanblandade bilder av posttraumatisk klarhet med de tre senaste föremålen för min längtan då de sänker sig över mig med ett vitt linne kvar upptill över de darrande äppelbrösten och med de smala fågelliknande nyckelbenen och underkroppens vuxna fasta stötar som pulserande släpper sav ur svarthårigt kön mot ytor av vitt och lent, och meningen med att tillreda morgonkaffet med finess; att måtta med precision, har fallit mellan fingrarna. Jag ställer sådana stunder, de säsongerna, mig om inte direkt frågan varför vattnet skall drickas överhuvudtaget, dock åtminstone, hursomhelst - vad meningen är att det ska hällas upp i glas och drickas kallt. För mig återstår då inget annat än att sätta mig ner och vänta in sockret och prostatan, ofärdigheten och äggvitan. Jag bryr mig inte om att välja stol.