Räknar ända ner till det sista andetaget.
Där tonerna av din röst ekar kvar,
för att jag tror.
Faller utan livlina in i drömmen om ett vi,
Du och Jag?
Framför din port jag väntar, bakom din skugga jag önskar.
Slänger blickar på bilderna du gav, dem som är fastbrända i mina pupiller.
Fast dem är för många, och fast dem är för fina så ramar jag in dem.
Sen, på natten när du omsluter mina tankar.
Sänder du din dofft till mig.
Men jag nyser och fryser, för jag ger plats åt den som vill tro.

Det är i detta ögonblick som glasskärvorna haglar ner från dem gråaste skyar.
När våran tavla ramlar och drömmen om ett vi är historien som aldrig blir min.