Den åldrande mannen rör sig i mig fram och tillbaka, som ebb och flod i ett land jag prydligt pekat på som pojke. I buskarna nedanför fönstret låter pippifåglarna som gnisslande vagnshjul från den tiden då min pappa gick omkring med engelska sjukan i lederna och majrovorna i fickan, att gnaga på, som det exotiska äpplet. Mot himmelen studsar sirener från ännu en hämtning av någon som kanske just stirrat ut från vädringsbalkongen på de stridsflygande tornseglarna och undrat varför de just tystnade. En mening hoppar opåkallat in i mitt huvud och vill ut: när man författat en nekrolog är väl ungdomen över. Jag har lämnat en kvinna, hon mig, och i cellerna och i arvsmassan får jag snart veta, inte de första veckorna, men sedan, att jag är ensam. Det är inte så roligt, men en variant som ensamheten erbjuder mig är dagdrömmarna: jag ser varje dag, ibland en gång i timmen, eller varje minut, hur Sarah, Elisabeth, Anneli eller Katarina tar av sig sina byxor och trosor och sänker sig ner över mig, där jag ligger på sängen. De är alla svarthåriga, eller mörkt bruna, vilket harmonierar fint ut mot det i övrigt nästan vita. Jag rör vid det lena runtom själva könet: insidan av låren, nedre delen av magen; jag fingrar på vulvan, känner att blygdläpparna sluter om. Kvinnan, kvinnorna, rör sig tydligt, både närvarande och frånvarande på samma gång, skjuter långsamt fram och drar snabbt bakåt, så att deras stjärtar darrar till mot mina händer och jag lyssnar till ljuden som kommer ur deras kön och ur deras munnar. De bär alla ett vitt linne upptill som snarare framhäver bröstens behag än döljer dem, som löften om möjligheter, eller bara fint format. Jag suger på bröstvårtorna genom tyget, förundras över de fågelliknande nyckelbenen, de späda axlarna och de äppelformade bröstens koordinerade rörelser, samtidigt som jag känner den fullväxta kvinnans beslutsamhet där nere - hennes vilja och rättframma intresse, hennes sav mot min. Mina tankar är enfaldiga i sommarens kondenserade töcken: som studsande tsetseflugor mot en filmduk på en officersmäss för vita svin i Afrika. Jag tänker, förundras över att även de vänsterkvinnor jag dessa dagar tittat på; detaljstuderat, plockat isär och hopfogat, sätter på sig kortare byxor än männen. Inte mig emot att de, på tunnelbanesäten och på hållplatser, på cykelsadlar och vid kafébord, låter mig se på dem ända upp till ljumskarna, ända upp till de rakade ljumskarna. Jag frågar mig, tjatig, tonåringen i mig frågar - med pojkdrömmar om riktig älskog frågar jag mig: varför klär de sig så? På cykelvägen hem idag, medan jag förgäves undvek att krossa en levande snigel, ville jag tänka höga eteriska tankar om villkoren och livet, ungefär om sådant som sysselsätter en Pasolini, en Seneca, en Tarkovskij. Men det gick inte. Jag har lämnat en kvinna, hon mig. Jag är ensam. Barnet mitt har gått och lagt sig.