som en källarmänniska eller en marmeladovsk person försöker jag ihärdigt att driva mig själv till vansinne och lidande genom att känna skuld för saker som jag ej kan klandras för och med bibehållen narcissistisk ställning beklaga mig över mina oåterkalleliga brister kanske enbart för min egna njutnings skull för vad vore jag utan dessa brister och skulder förutom en vekling ej i stånd att förändra något, någonsin

misslyckade och patetiska försök till moralisk frigörelse yttrar sig i bristande blygsel men uppmärksammas som växande mod eller stundvis underkastelse till det starka könet

våndas och vrängs som en besatt men varken ögon eller mun skriker och ingen text kan någonsin uttrycka mitt pretentiösa, patetiska och narcissistiska inre

tolka det som djup eller upplysthet men egentligen är jag ihålig som en rutten trädstam med inneboende termiter som skriker det jag tänker och sväljer det jag känner