jag vet inte om det är
mina extra tjugofem milligram
utöver de vanliga dagliga hundrafemtio,
de nya som tas vid behov
eller om det bara är
förändrade omständigheter,
resultatet av ett förvirrande år
tolv hektiska månvarv, men
någonting är annorlunda
men samtidigt förbannat likt
och jag kan inte sätta fingret på förändringen
men orden är svårare, jag går vilse
och blir yr
tappar bort mig själv

jag vill säga så mycket
få ut allt som är
det sitter i mig som en gammal flisa där huden redan läkt,
onåbar så länge jag inte skär upp såret på nytt

jag tror att du kanske lagar mig
med din oro och oförväntade ömhet
och jag tror att jag behöver allt det där,
men inte än
för jag är inte färdig
jag har inte blött klart och jag är inte tömd på skrik och tårar

och jag vet att det gör ont att se
din trappuppgång som fläckas av mitt blod
och jag vet att det gör ont att höra
mina käkar slå mot varandra genom en trasig kind
och jag vet att det gör ont att känna
nya blåsor, sår och skorpor blomma upp på min kropp

nästan ynklig, blir du
och dina tårar svalkar så skönt



kanske är detta hämnd
för alla gånger du sårat mig utan att ens veta
men jag lovar att om du väntar på mig
om du väntar tills jag stuckit hål på alla gamla blåsor
dragit ut alla flisor och tömt ut allt var
så ska jag försöka vara lycklig

men jag vill inte
inte än

just nu vill jag bara
gråta i dina armar
några gånger till

få dig gråtmild och patetisk
några gånger till

försöka få dig att avsky mig
en liten stund till

och
jag vet
att det gör ont att älska mig

så jag hoppas det är värt det
och att jag någon gång hinner
vara lycklig
med dig