jag känner ofta att hon
som oblygt skriker, klär av sig och springer i väg
med svarta läppar och lila tänder
fylld till bredden men alltid törstande efter mer

är en annan
någon väldigt långt bort

hon som är elak
som skriker på främlingar och polis
men som när någon äntligen vill lyssna
bara kan gråta

inte är en sida
utan sin egen

hon som säger det jag inte vågar tänka
som behöver det jag klarar mig utan
saknar dom jag glömt
och erkänner det jag förnekar

men hon är jag
trängd bakom en nu tjock hinna

när hon är med gråter dom
över hur hemsk hon är
och när hon gått så skrattar vi
över hur löjlig hon var

du ber henne alltid prata med dig när hon nyktrat till
och lämnar ansvaret till mig