Han fann honom i öknen

i den ödsliga, ylande ödemarken.

Han gav honom värn och vård,


skyddade honom som sin ögonsten.


Herren ensam visade vägen...


Han förde honom fram över landets höjder

och lät honom äta av åkerns gröda,


mättade honom med honung från bergen,

olja från flinthårda klippan,


grädde från korna,

mjölk från fåren,

fett från lammen,


baggar och bockar från Bashan

och det allra finaste vete.


Druvans blod blev ditt vin.

Du åt och blev mätt.


Men då du blev fet slog du bakut

och övergav din Gud och skapare

förkastade din räddande klippa.


Jag retade din svartsjuka

med främmande gudar

som väckte din vrede.


Klippan, ditt ursprung, försummade du,

du glömde den Gud som gav dig liv.


Du dolde ditt ansikte för att se hur det skulle gå.


Vi kom i hunger och olycka.


Jag ville krossa dem

men fruktade fiendens hån,

att motståndarna skulle ta miste

och tro att att det var deras styrka

och inte Herren som gjorde det.


"Ja, Herren skaffar rätt åt sitt folk

och förbarmar sig över sina tjänare,

då han ser att de inte orkar mer,

att det är ute med hög som låg."


"Så jubla, du himmel, med hans folk,

och hylla honom, alla gudar,

ty han hämnar sina söners blod,

tar hämnd på sina fiender

och straffar sina motståndare.

Han renar landet åt sitt folk."