Livets mysterium!


Jag ser det blågröna stora
havet,
jag känner vågornas mjuka
rullningar mot mina ben.

Mitt spretiga hår dansar i
den ljumma vinden, och
mellan mina fingrar rinner
den vita sanden, när jag
böjer mig ned för att plocka
upp en pärlemor smyckad
mussla.

Försiktigt stryker jag musslan
mot min kind och blundar, som
om barn jag vore i en enbart
sorglös och lycklig värld.


I horisonten möts himmel och
hav, jag ser de två blir till en
enda sammanflätad kontur,
enade i evighet.

Den ljusblå himlen bildar så
en kupol över mig, där i
händelsernas centrum, och jag
känner mig skyddad och
omhändertagen i all framtid,

Kan det vara så?