Jag kände en gång en kvinna, en ung kvinna som stod stark på barrikaderna, en stolt ung kvinna som aldrig vek från sina ideal, en ung kvinna som ödmjukt sökte kärlek utifrån en inre förhoppning om att hon skulle duga som hon var.

Jag kände en gång en kvinna, en kvinna som sakta bröts ned i små små bitar utan att se det under resans gång, en kvinna som var lojal mot både jobb och manliga ideal, en kvinna som förnekade sin rätt när blickarna blev för hårda, när tryggheten inte fanns där runt i kring, en kvinna som stod ensam i en stad hon inte kände som sin.

Jag kände en gång en kvinna som bröt sig loss från hårda ord och glödande cigaretter mot sin kind, en kvinna som fortsatte sitt liv och sökte efter bekräftelse i varje projekt, varje rapport, varje möte, varje dag och kväll och natt. Varje svar skulle vara det bästa, för vem är man om man inte är sina prestationer, vem är man om man inte vågar möta sig själv, vem är man. Eller kvinna.

Jag läste en gång om en kvinna som gick ut ur sitt hus, gick längs stranden och upp på en väg och fortsatte bara att gå..

Jag ser en kvinna men hon är inte jag.