... det gör ont
i hela mig
inte bara stundom

Smärtan är outhärdligt
och innerligt beständig
även om jag försöker
gå vidare
utan dig ...

Har lyckats någon gång
ibland
att finna en hand
som fått mig att känna
så som du fick mig att känna
 nästan ...

Vet att jag måste gå vidare
och släppa in livet fullt ut
igen ...

Men det är ju det jag gör

igen och igen och igen ...

Det jag inte förmår
mig till att förstå
är varför jag då
likväl
så som jag just nu gör
saknar dig så
inihelvete mycket ändå ...

Kanske det beror på
att jag ej låtit någon
ens chansen få
att det allra innersta
av min själ
och mitt hjärta nå ...

Att jag stängt in mig
och stängt ute världen
från mina allra innersta
och mest intima rum

Likväl vet jag
inom hela mig
att din allra
högsta
och
innerligaste önskan
är
att jag åter
får bli så där
alldeles
hopplöst kär
igen ...

och det vill
även jag
om än
jag ännu ej
funnit den
som är ämnad för mig
riktigt än ...

Saknaden efter dig
har uppenbarligen ej
gått över riktigt än
och kanske är det som så
att den heller ej
är menad att över gå

Men skillnaden mot förut
är att den saknad jag känner
får mig att än mer vilja
få möta denna någon
som är för mig ämnad

Ty det du visat för mig
är just det här
med att tiden
ej läker alla sår

Men det gör kärleken!

Önskar blott att
saknaden jag för dig
ännu känner inom mig
i dessa de allra mörkaste
och ensammaste av stunder
inte behövde göra så ont

i väntan på ...

... att den jag ska finna
den kvinna
jag så länge längtat
efter att äntligen möta få ...

Men kanske en dag snart ändå ...