Väggarna skriker ditt namn.
Jag hör din röst i korsdraget.

Det är nu 2 år sedan du lämnade mig.
Sa att ditt hjärta nu ropade någon annans namn på bergen i Salzburg.

Idag rev jag vår säng.
Din sida av sängen har varit tom sedan du försvann väntan på att du skulle vända och inse hur mycket du älskade mig.

Det blev aldrig så.

Istället bränner jag alla minnen av dig.
Sudda ut varje spår efter dig.

Jag kan inte förneka att jag fortfarande älskar dig och kommer nog alltid att göra det.
Du visade mig ett parallellt universum, något som både räddar och dödar mig långsamt.

Jag skyr mänsklig beröring men kunde inte få nog av din närhet.
Älskade att lyssna på dina oregelbundna hjärtslag som berättade historier om olika världar.

Någonstans i mig kommer jag nog alltid hoppas på att du en dag kliver in genom min dörr med liv i ögonen och ett stort leende.

Men just nu skulle jag helst bara vilja se dig dö.